|
Gizmo - Kuvasz född 2003
När Gizmo kom hem till mig som bebis var han livrädd för precis allt. Han ville fly från människor, gömma sig i buskar, krypa under soffan och mycket annat så snart något hände. Han saknade valpens nyfikenhet och sunda tillit till människan. Allt som oftast var han osäker och livrädd.
När Gizmo var ett par månader gammal började han göra utfall mot hundar.
När Gizmo var 9 månader gjorde han osäkerhetsutfall mot hundar, människor och barn. Hans ögon vittnade ofta om att han varken var glad eller harmonisk.
Det fanns en tid då jag inte visste hur han någonsin skulle kunna leva ett normalt liv.
Idag står vi på en helt annan plattform.
Gizmo fungerar på träningsplanen och bland vänner och bekanta. De han känner älskar han, min goaste nallebjörn. Han fungerar otroligt bra med andra hundar som han känner. Han har utvecklat en säkerhet som jag inte trodde var möjlig.
Han kan i vissa lägen fortfarande visa en viss form av osäkerhet mot nya människor och nya, plötsliga situationer, men genom att låta honom möta dem på sina villkor går det väldigt bra. Efter ett par minuter har han accepterat situationen.
Han har slutat göra utfall mot människor ute på promenaderna. De kan passera en meter ifrån utan att han ens lyfter blicken.
Han klarar idag att passera hundar på ca 10 meters avstånd (ibland mindre) utan att göra utfall.
Idag vittnar hans ögon om en hund som mår bra. Jättebra.
Gizmo - jag älskar verkligen dig av hela mitt hjärta...
Målet för framtiden
Att minska säkerhetsavståndet till andra hundar (gäller koppelpromenader).
Att Gizmo kan fokusera ögonkontakt med mig när hund passerat vid koppelpromenad och därefter lugnt kunna gå vidare utan kvarstående stress (nästan uppnått - Gizmo släpper situationerna nästan direkt).
Framtidsmål som har gått i uppfyllelse
Sommaren 2008 hittade vi svaret på hur vi ska gå vidare. Även om jag har nått stora framsteg på egen hand de senaste åren så har vi en bit kvar. Sommaren 2008 sökte jag mig till en tränare som håller på med positiv förstärkning eftersom jag för många år sedan bestämde mig för att inte delta i kurser där man tillämpar korrigeringar och straff. Jag kände dock att min egen kunskap kring positiv förstärkning var alldeles för liten även om jag har försökt så gott jag har kunnat på egen hand. Tack vare privat träning har jag fått ett helt nytt sätt att tänka hund. Och vet ni vad? Det fungerar! Det fungerar bättre än allt annat jag har fått lära mig.
Resultatet av träningen är:
- Säkerhetsavståndet till andra hundar HAR minskat avsevärt. Gizmo kan se hundar, även hundar som skäller, på mycket närmare håll och han har börjat skvallra, d v s söka kontakt med mig i för honom stressande situationer. Bakslagen blir färre och färre. Jag (och andra med mig) ser väldigt tydligt att han reagerar annorlunda när han ser något obehagligt. Han kopplar ihop stresskänslan med att söka kontakt med mig istället för att utagera. En hund som blir korrigerad kopplar ju istället ihop det obehagliga med ännu mer obehag. Det är ganska logiskt att det inte kan fungera i långa loppet, även om man kanske ser resultat ett kort tag, eller på en och samma plats.
At söka kontakt med mig har nästintill blivit inprogrammerat hos honom tack vare skvallerträning. Om rullskidor dyker upp för nära oss, om något är stökigt ute, då tittar han på mig. Det är endast när han blir påflugen av skällande hundar, när hund plötsligt dyker upp för nära eller om någon hund stökar för mycket som han reagerar. Skillnaden på dessa utfall mot de tidigare är att han inte kastar sig framåt och är hysterisk, han studsar istället på stället och skäller. En betydligt mildare form.
- Gizmo fokuserar väldigt snabbt ögonkontakt med mig, både inför att han ser andra hundar och direkt efter. Faktum är att han går och söker min ögonkontakt konstant genom alla våra promenader, och han drar i stort sett aldrig längre i kopplet. Han går vid min sida.
- Han slappnar av bland andra människor och hundar. Utfall mot tvåbenta på promenader är helt bortblåst. Han struntar totalt i folk ute. Han KAN reagera nära hemmet om någon störtar emot oss vid porten eller om man står och pratar med någon som han tycker verkar lite otäck. Men allt handlar om hur jag bemöter situationen. Eftersom jag numera kan hålla mig lugn blir han också lugn.
Vart ska detta sluta? 
Bilder på förvandlingen
Jag vet inte om ni ser det, men jag ser det, för jag vet vad jag kan jämföra med. De berömda ögonen som inte är riktigt så valpigt busiga eller glada som jag skulle vilja. Första året viftade Gizmo nästan aldrig på svansen när han såg en människa.. Visst hade han sina ljuspunkter då han kände sig trygg - men det jag kallar "dom där ögonen" fanns alltför ofta.
Gizmo är här ett år och jag behöver nog inte säga så mycket. Bilden säger allt. "De där ögonen". Det som gjorde att det skar i mitt hjärta. Hans rädslor, utfall, osäkerhet och stress... Mattehjärtat blödde och det fanns dagar då jag undrade om han någonsin, någonsin skulle må bra.
1,5 år senare vittnar ögonen om en helt annan livsglädje. Det är snarare regel än undantag idag att dessa ögon upptar hans liv. Fulla av liv, glädje, bus och harmoni... Idag viftar han på svansen massor med gånger varje dag. Allra mest när jag kommer hem från jobbet. Idag ligger hans huvud ofta i mitt knä. Idag visar han tillit och kärlek.
Det är med jublande glädje och sentimentalitet som en glad matte idag kan skörda frukter av mödosamt och smärtsamt arbete. Gizmo har krävt 100% engagemang och extremt mycket träning och uppoffring från ett "normalt hundliv". Men med träning, ålder och en go lillasyster har han fått ett nytt liv, och nu ska vi börja njuta tillsammans oavsett vilka bakslag som kommer - jag vet att de ebbar ut. Min älskade, älskade snutte.
TACK till alla er som stöttat mig genom åren och fått mig att inte ge upp. TACK till min kära vän Lina som en gång sade till mig "Ge inte upp, följ ditt hjärta, du kan mer än du tror".
Det betydde så mycket i alla stunder av tvivel...
|