Träningsfilosofi

Jag är uppvuxen med hundar men började inte träna aktivt förrän år 2003 då jag fick min första helt egna hund. Träningen jag fick lära mig då handlade om att man korrigerade när hunden gjorde fel och belönade när hunden gjorde rätt. Inga katastrofer egentligen, men jag började med åren ifrågasätta vad man ska göra när hunden ändå inte "lyssnar" (korrigera hårdare och hårdare samtidigt som irritationen ökade?) och jag kände mer och mer att det inte var min grej. Men jag visste ju inget annat. Frustration..

Jag hade inte så många omkring mig som kunde så mycket om annan typ av träning och det mesta jag hörde om klicker och shejping var negativt. "Vad är skillnaden att använda klicker mot att säga bra"?! "Det är bara plyschmänniskor som ägnar sig åt sånt trams". Åsikterna var många. Dom som använde klicker använde den enbart för att klicka istället för att säga bra. Med andra ord fanns inte filosofin med om hur och varför.

Det har gått 6 år sedan dess och jag har lärt mig massor och ser fram emot att utvecklas mer dom kommande åren.

Hösten 2004 efter en totalmisslyckad lydnadstävling ville jag inte längre korrigera min hund när han gjorde fel, jag kände att vår relation inte blev den relation jag ville ha till min hund. En vän till mig som var med på plats sa "följ ditt hjärta - du kan mer än du tror". Om jag visste då vad jag vet idag så kan jag säga att hon fick mig på rätt spår.

Jag försökte så gott jag kunde men famlade lite i blindo och gjorde "som jag kände fungerade" utan att ha någon egentlig kunskap. Det är inte svårt att lära gamla hundar att sitta - det svåra är att lära om människan. 

Jag uppmuntrade allt han gjorde bra och ignorerade eller tillrättavisade med mjuk röst när han gjorde fel. Men jag kände aldrig det där riktiga drivet eller den där känslan man vill ha när man känner att poletten trillar ner. Relationen var ändå inte den jag önskade. Vi harvade på i vår ensamhet och när jag flyttade till Dalarna 2007 förlorade jag helt naturligt kontakten med alla jag tränat och ventilerat hund med i Göteborg med omnejd.

Jag kände mig halv utan hundträningar och sommaren 2008 började jag leta efter en tränare. Jag hade läst en massa om skvallerträning på nätet och blev intresserad. Av en slump hittade jag en IMMI-ansluten instruktör här i Falun och kontaktade henne. Vi hade många och långa samtal och jag bokade ett par privata träningar.

Efter ett par veckor kände jag att vi hade hittat rätt!

Under det här året har jag tränat båda mina hundar företrädelsevis med positiva metoder (positiv förstärkning och operant inlärning). Vi har tränat tävlingslydnad, rallylydnad, aktivering och spår. När dom gör fel uteblir belöningen (som kan vara godis, kamp och lek, att dom blir släppta fria eller vad man nu anser är belöningen för stunden) och när dom gör rätt får dom belöning i form av godis, kamp, lek, kel eller "fri-kommando" beroende på vad vi tränar. Jag förstärker deras rätta beteenden med en klicker - mest för att det är lättast att få in en millisekundbelöning exakt rätt. Rösten är färgad av nyanser, humör och är helt enkelt långsammare. Men det är ju en smaksak.

Att förklara hela filosofin bakom shejping skulle ta flera sidor - och det finns andra som gör det betydligt bättre än mig. Men för att göra en lång historia kort kan jag ta ett kort exempel på två olika sätt jag har fått lära mig när hunden ska börja gå fot:

Metod 1:

Hunden har tränats till kommando sitt genom att man sagt sitt och fört en godis ovanför den så att den sträcker sig uppåt/bakåt och hamnar i sitt. Detta har upprepats många gånger. Hunden kan sitt någorlunda (om den inte kan så tar man upp handen lite som man gjorde när man lärde in momentet) och i nästa steg sätter man den på vänster sida. Om hunden tittar säger man bra fot och belönar några gånger och säger sedan fot.  Om den inte tittar knycker man då lite lätt i kopplet eller visar upp högerhanden mot bröstet med godisbit i och belönar om hunden tittar upp. Fungerar jättebra på en förig hund som har lätt för kontakt och samarbete och så länge man har godisbiten höjd i högerhanden. Men om man har en hund som inte har den fallenheten blir det lätt så att den där knycken behöver komma väldigt ofta, och kanske hårdare, eller när man plockar bort godbiten är hunden i en helt annan värld och gör något annat. Till slut står man eventuellt där med en hund som tycker att träningen är ganska tråkig (eller obehaglig) eller en hund som förväntar sig att man alltid ska ha en godbit i näven för att få upp rätt position.

Min upplevelse av båda mina hundar är att när ordet fot kom utan att man hade godis eller om man stod helt passivt var det ingen av dom som egentligen visste vad ordet betydde. Man behövde mixtra med kroppen eller axeln och knycka för att få deras uppmärksamhet eller ha en godis för att få upp blicken. Det var inte roligt. Jag säger fortfarande att det kan fungera - men det handlar nog mycket om hur man är som person och vilken typ av träningsrelation man vill ha.

Metod 2:

Hunden har genom shejping fått lära sig sitt. Jag har backat långsamt och belönat ögonkontakt utan kommando, så småningom har jag backat väldigt långsamt tills hunden självmant satt sig - klick/belöning. Vi har upprepat detta om och om igen. När hunden är på väg att sätta sig har jag lagt in ordet "sitt". Detta har repeterats tills hunden förknippar sitt med ordet och man då kan säga ordet först - hunden VET att sitt är sitt utan kroppsliga hjälper eller godis eftersom det så naturligt har shejpats in.

Man shejpar ingångarna till fotpositionen separat (sitta med ögonkontakt) med targetstick som man lärt in separat (följa sticka eller finger). Man shejpar detta många gånger tills hunden lärt sig att komma in i rätt position. Hunden sitter då på vänster sida. Man väntar ut hunden som vid det här laget tycker att träning och matte är himla trevligt och belönar all ögonkontakt. Först när det sitter börjar man lägga på ett ord = ordet fot betyder att man kommer in i utgångsposition och tittar - oavsett vart man befinner sig. Man kommenderar sedan fot = ögonkontakt, tar något enstaka steg och belönar kontakten som brukar komma ganska naturligt, annars backar man i sin träning. Man tar två steg och belönar kontakten. När väl ordet FOT kommenderas är det alltså ett så självklart moment för hunden att det aldrig blir konflikt.

Detta var bara ett exempel, men grundtanken är att hunden själv tar inititativ till att utföra moment där dom blir belönade för rätt moment - och inte förrän momentet sitter lägger man på ett kommando = kommandot blir självklart och det blir aldrig konflikt i att ett kommando följs av korrigeringar som skapar ett mentalt eller fysiskt obehag. Det värsta som händer om hunden är ute och "cyklar" och struntar i vad man säger är att den åtråvärda belöningen uteblir = hunden arbetar mer nästa gång för att få den, förutsatt att man vet vad en riktigt åtråvärd belöning för sin individ innebär.

En hund är egoistisk. En hund jobbar för att få belöning eller för att slippa ett obehag.

Första gången jag träffade min IMMI-tränare frågade hon om Eija kunde fot. Ja, sa jag då eftersom jag alltid fick mycket beröm för Eijas kontakt och hur fint hon gick förr. Eija fick sitta en bit bort och jag kommenderade fot. Hon fattade NOLL. Då insåg jag att ordet betydde inget. Det var allt joxande runt omkring som gjorde att hon "kunde" fot.

När jag för första gången (ett par månader senare) sedan jag började med shejping kommenderade fot till min Eijja som satt flera meter bort, och hon kom springande och slängde sig in på min vänstra sida och tittade på mig - då var jag lyrisk. Jag kunde inte låta bli att göra det om och om igen, det var nästan som att jag ville gnugga mig i ögonen för att tro på det. Och när jag ser mina träningskamrater som kört denna filosofi sedan valpstadiet så känner jag att jag önskar att jag hade hittat detta från dag 1. Att ha crossoverhundar blir aldrig lika bra som att träna från grunden. Crossoverhundar har lärt sig att vara passiva och vänta på kommando istället för att ta initiativ - men på båda mina hundar har resultaten sista året varit fantastiska - mer än jag någonsin hade kunnat önska. Gissa om jag är spänd på nästa valp som kommer in i flocken om några år...

Eija t ex som haft noll föremålsintresse och således inte kunnat apportera något alls har visat att hon gärna plockar upp ALLT och kommer springande med - trots att vi just då tränat på annat som handlade om att inte plocka upp - hon fick givetvis belöning för sitt positiva initiativ, det andra var faktiskt inte viktigt just då eftersom det här var högvinsten. Och hon var så glad!

Jag älskar när hon äntligen börjar försöka olika saker när hon vet att det är dags att träna. Hon sitter inte bara och ser loj ut. Svansen viftar, öronen står ut, ögonen är pigga och hon provar och provar och provar och till SLUT har hon gjort något matte tycker är bra och hon blir så GLAD. Hon har fått en träningslust som hon tappade bort någon gång kring löp ett när hon var runt året - och när hon går bra går hon verkligen BRA. Vi arbetar tillsammans, med glädje.

Gizmo som har gjort utfall mot det mesta går idag på promenader och skvallrar som en tok (tittar på mig och söker kontakt när något dyker upp). Han är långt ifrån perfekt och kommer alltid att reagera på plötsliga och nya saker - men där vi står idag är mer än jag någonsin hade kunnat önska. Han skvallertränas i alla - för honom jobbiga - situationer och det har lett till resultat som gör att han i mångt och mycket har förvandlats till en annan hund. Han är lugn, fin, följsam, träningsbar och har en otrolig kontakt tack vare detta. Han blir snart allas favorit.

Den här vägen har visat mig vilken relation jag vill ha till mina hundar, och på vilket sätt jag vill att vi tillsammans når olika delmål, där vi har det roligt på vägen.

***********

Utöver det här så har jag inga som helst behov av att hålla på med "ledarskapsövningar" då jag inte ser någon som helst tendens till att mina djur försöker "klättra i rang" eller andra konstigheter bara för att dom äter när jag känner för att ge dom mat, för att dom går först upp för trappor, först genom dörrar, långt ute i koppel på promenader etc etc etc. Varför? För att om jag ber dom om att vänta, om jag ber dom om att gå ner, om jag ber dom om att gå bakom - då gör dom det. Vi har nämligen en relation med ömsesidig respekt.

Läs gärna boken:

Hundars och vargars beteende

skriven av Freddy Worm Christiansen som levt med och studerat vargar och hundar i 35 år. Han omkullkastar många gamla teorier - och när man studerar och funderar igenom det han skriver, så får man en och annan tankeställare, i alla fall om man besitter en aning självinsikt och öppenhet för att sanning kan förändras med kunskap.

www.dalahundar.se